Vera lagar

...när man kan äta vinägrettpotatissallad med smak av senap?

Jag tror aldrig att jag kan få nog av fräsch potatissallad och med gröna linser i salladen och nystekt haloumi vid sidan blir jag helt okontaktbar!

Här är ett recept, igår blev det något av skåprensartema på det hela: senap, honung, gräslök, olivolja, vitvinsvinäger, salt, peppar och pressad citron i vinägretten.

Några strimlade knipplökar, mycket linser, några körsbärstomater och rostade senapsfrön, svart kummin och pumpafrön på toppen.

Tur att det blev över till matlåda. Hej!

Haloumi är en ingrediens som går hem hos alla i familjen, stora som små.

Idag svängde jag ihop en snabb pasta till middag. Det är skönt om man hinner äta innan Bolibompa.

Det var ingen stor bit haloumi jag hade köpt. Först hade jag tänkt steka den separat i skivor, för att petnissarna inte skulle få spel när de insåg att den samsats med paprika i pannan, men sen rann snålvattnet till och jag började tänka mer till mig, mer till mig, mouhhaaaa!

Vill du alltså ha det mesta av det goda för dig själv, gör så här:

Koka pasta. 

Strimla en röd paprika och fräs i stekpannan med lite olivolja. Lägg i tunnt skivad vitlök och tärnad haloumi. Stek på ganska svag värme. Riv över skalet av en halv citron och ploppa ned några kalamataoliver. Ta av från plattan  och ös över lite strimlad basilika och svartpeppar.

Klicka i några matskedar creme fraiche i pastan och vänd runt tillsammans med oregano och svartpeppar. Lägg upp på tallrik och toppa med haloumifräset. 

Den ena ungen mumsade glatt och obekymrat i sig av maten, medan den andre minsann såg att här hade saker blandats och kryddats. Hälften vunnet alltså, hur man än vänder och vrider på det! 

Jag fick tag på torkade sojafiléer igår. Helt perfekt eftersom vår butik inte haft quornfiléer på, i alla fall, en månad nu. (Måste rycka upp mig och bli så där frågvis och beende som jag lovade)

Fredag och allt. Nu var vi värda lite god mat efter alla sjukor. Jag bläddrade i alla mina nya kokböcker (bild kommer) för att hitta inspiration och om jag gjorde! Karin Franssons bok Sju årstider är ljuvlig. Så jag bestämde mig för knaperstekt polenta med sallad och basilika till förrätt och Ugnsbakade rödbetor med sojafiléer i örter och getfärskost.

Till förrätten hade jag faktiskt tänkt följa ett recept ur Karins bok, med enda skillnaden att ha ruccola i istället för nässlor. Men när jag läste receptet visade det sig att både måttangivelserna för nässlor och smör saknades så det fick bli improvisation. Dessutom hade jag ingen fetaost så det fick bli parmesan istället.

Knaperstekt polenta med ruccola:

Koka upp 3 dl mjölk med 2 dl grönsaksbuljong. Häll i 1,5 dl polenta och koka försiktigt under omrörning, ca 15 minuter. Det ska vara en fast gröt. Skålla två rejäla nävar ruccola och hacka dem grovt när de runnit av. Rör ned ca 80 gram riven parmesan och några matskedar smör. Blanda väl. I med ruccolan och rör om. Tryck ut gröten i en oljad form. Använd en plastslev/slickepott fuktad med kallt vatten så blir det inte så smetigt.

Låt svalna och stelna.

Skär polentan i portionsbitar eller använd pepparkaksmått. Vänd bitarna i mera polentagryn och stek dem gyllene i lite olivolja och smör.

Sen var det dags för huvudrätten. Rödbetorna stod redan i ugnen när jag började med sojafiléerna. De fick koka i tio minuter innan jag hällde av vattnet. Så hettade jag upp olivolja vitt vin, hela vitlöksklyftor, schalottenlök, timjan och salvia. Filéerna lades på rödbetorna och så öste jag över marinaden/skyn som doftade underbart. Detta kan ju inte gå fel, eller hur!? På med flingsalt och in i ugnen. Grädda grädda, laga laga!

Ut ur ugnen och på med flingsalt. Varsågoda!

Doing doing doing. Gaffeln studsar mot vad man kunde misstänka skulle vara en mör filé med allehanda ljuva medelhavssmaker.

Bonk. Filéerna åker tillbaka i formen och vi käkar skitgoda rödbetor med färskost av getmjölk och ännu mera av förrättspolentan. Det var inte så illa ändå kan jag lova!

Vegofan som jag är har jag länge letat mig gråhårig efter det lilla svarta fröet nigella/kalonji/lökfrö och allt vad den nu kan heta. Tillslut en dag på vårt Balkanlivs när jag var ute efter hel spiskummin fick jag se något som var misstänkt likt det jag inte var ute efter just den dagen: heureka! kalonji!

Nej men vänta nu. Svart kummin står det på påsen. Det är säkert gott i vilket fall tänkte jag och tog, läs köpte, en påse. Nu var det ju också så att det faktiskt var rätt!

Idag skulle jag laga nåt med kryddan. En kikärtsgryta tänkte jag mig. Förkyld och totalt befriad från lukt- och smaksinne blev det hela till ett spännande experiment där jag helt får förlita mig på makens omdöme och kommentarer. Vi kan kalla oss för V och P.

V öppnar påsen med svart kummin/kalonji/nigella. Luktar, känner inte ett smack. Går till P.

- Känner du nån lukt?

- Mm.

- Vad luktar det då?

- Gott!

- Vilken målande beskrivning. Du ska ha tack!

V rostar fröna tillsammans med bruna senapsfrö. Fräser purjo och vitlök, häver i kikärter och rostade frön. I med grön paprika, i med zucchini. Hoppsan chilin var möglad. I med pulver istället! På med vatten och tomatpuré och gurkmeja. I med röd paprika, hackad ingefära och gröna russin. Krydda med vegeta. Under tiden puttrar en gryta matvete bredvid.

V: Luktar det nåt nu då?

P: Ja, gott.

V: Hur då?

P: Lite örtigt.

Dags att servera. P slevar på och slevar in. V försöker njuta av konsistensen, för smaken lyser med sin fråvaro. V skrapar ihop tio svarta frön och börjar knapra för att få känna vad det smakar. Inget. Ber P att göra likadant.

V: Vad smakar det?

P: Gott, lite beskt. Som mandelbräserade luvor. Något bättre svar får du inte av mig.

Ja ja, gott är väl betyg gott nog på en måndagsmiddag!?

Rotsaker på längden och tvären är en hit här hemma och en regelbundet återkommande rätt är rostade rotsaker med ost.

Vi tar vilka rotsaker - eller jordbor som jag vill kalla dem, visst är det ett bra ord!? - vi har, tärnar eller klyftar och lägger i en stoooor form, stänker över olja och kryddor och kör in i ugnen på ca 225°. När det är nästan färdigt smular vi över fetaost eller chevre och gratinerar en stund.

Ibland steker vi haloumi i skivor och serverar till istället.

Rödbetor är gott i, men ger ju hela anrättningen en väldigt speciell färg...

Kryddningar då. Några favoriter:

Enklast: olivolja, salt och peppar

God: olivolja, timjan, citronpeppar, salt och ev lite äppelcidervinäger

Perfekt till chevre och rödbetor: olivolja, vitlök, rosmarin, lite honung, örtsalt, svartpeppar. (Man kan också tärna i ett äpple och låta gå med en stund i ugnen)

Fräsch: olivolja, vinäger, sweetchili, rivet skal av citron, en gnutta honung, salt och peppar.

En stor sallad med rostade solrosfrön och en youghurtsås har vi ofta till. Ibland hummus eller avokadoröra och det absolut godaste och vackraste är att strössla över en massa granatäppelkärnor. Dessa underbara små rubiner!

Vilken är eran standardrätt? Jag länkar gärna om det finns ett färdigt recept, annars får ni gärna lägga in det i en kommentar!

Ps: ett väldigt smart tips, om man inte vill ha så mycket olja i, är att lägga kryddor och olja i en påse, hälla i rotsakerna, stänga till och gnida runt! ds